Livet som anhörig

För två år sedan början en två månader lång kamp, där ingen visste varför min syster hade så ont och inte kunde gå ordentligt. Orimligt många turer till akuten och ambulanshämtningar slutade tillslut i en diagnos ingen var beredd på. En tumör hade slagit rot i hennes kropp och livet sattes på vänt.

En otroligt positiv och stark syster tog sig igenom ett års cellgifter och strålning med bravur och blev friförklarad. Vi andades ut. Både hennes och våra liv kunde börja igen. Det tar dock tio år att bli frisk.

I måndags, ett år senare ringer telefonen. Läkaren hade ringt och ville att Molly skulle komma in då bilderna från en kontrollröntgen hade kommit. Komma in? De brukar bara ringa och säga att allt ser bra ut. Jag har nog aldrig hört min syster så rädd. Det var hemskt.

Den känsla man inte varit bekant med på otroligt länge gjorde sig påmind. Direkt slog kroppen om i försvarsläge. Inga känslor. Bara försöka vara rationell. Det behöver inte betyda något. Efter avslutat rationellt samtal med både mamma och Molly kom dock paniken. Skakningar, klump i halsen, känslan av att rummet krymte, allt syre försvinner. Att vara kvar i klassrummet var inte ett alternativ och jag vallfärdade till Stockholm. Det behöver inte betyda något var mantrat.

Det var då jag insåg att det i tio år framöver alltid kommer vara så här. Oron kommer aldrig lägga sig helt. Paniken kommer ständigt ligga och vänta på att snart bryta ut igen.