19 april 2015

En dag efter beskedet skrev jag en text. En text som skulle bli början på en dagbok för årets som skulle komma men jag kommer inte längre än så här:

Vi sitter alla runt sängen och håller varandras händer i både nervositet och längtan efter ett svar på det som varit ett mysterium i två månaders tid. ”Det är Cancer…” Är det enda vi hör innan gråt och skrikande förtvivlan tränger genom rummet. Jag känner hur handen som håller min, darrar och kramar hårt. Hon är rädd. Det är vi också.

Läkaren fortsätter förklara provresultat, behandlingsgång och prognos men jag vet inte om han tror att vi lyssnar. Att det kommer bli ett tufft år är det enda vi hör och hon brister ut i ännu en gråtattack. Sjuksköterskan kommer in med ett varsitt glas lingondricka i hopp om att lite socker kanske kan hjälpa oss att inte svimma.

De kommande timmarna fladdrar förbi som i en overklig dröm. Samtal rings egentligen alldeles för tidigt men ingen vet hur de ska hantera det besked som nyss givits. Finns det egentligen någon som vet? ”Det är inte rättvist! Hon är bara 19” nästan skriker Nikki, medan tårarna trillar ner för hennes kinder.

Som 19- åring ska man inte kämpa för sitt liv. Som 19- åring står världen för ens fötter och Asien, Afrika, Australien, Amerika och Europa bara väntar på att bli upptäckta. Som 19-åring ska ens största problem vara att inte komma in på klubben när det är 23-årsgräns, trots att man skrivit upp sig på listan. Inte bestämma vilket dag man ska raka av sig håret för att slippa få en hårtuss i handen när man duschar. Livet är inte rättvist. När ska rättvisan börja?

Jag önskar att jag hade skrivit mer. Jag tror det är ett bra sätt att bearbeta på som anhörig helt klart!